Då har vi klarat av den sista provningen för år 2012. Denna gång överlåter jag pennan till en av våra medlemmar av Whiskyboden, Carl Ekblad, att skriva en liten recension. Carl är en 35-årig lärare bosatt söder om Stockholm och är som oss, en genuin whiskyälskare.
Whiskyprovning 2012-12-11
Det är nu tid att återskapa minnen av föregående aftons whiskybesiktning i Whiskyboden-Peters regi. Forceradet av decembermörkrets snödrivor belönades vid ankomsten till det Peterska köket i Skärmarbrink med en persikostinn välkomstdrink. Stämningen byggdes sedan metodiskt upp med en kall Mariestad Export och varma köttfärstoast under samtal om de senaste erfarenheterna på wirre-fronten.
När herrskapet landat och någorlunda kalibrerat smaklökarna för kvällens dryckesövning bar det av till en dukad salong; sex fyllda glas framför lika många uppställda buteljer (mot en scrollbar bakgrundskarta över Skottland på storbildsskärmen). Laguppställningen var eminent: anCnoc 12 yo, Glen Moray 16 yo, Glenlivet 21 yo, Banff -75 Duncan Taylor, Caol Ila Moch och världens rökigaste whisky; Octomore 5.1. Samt en avslutande whiskyglögg från Dufvenkrooks. Fyra Speyside skulle ge plats för två Islay innan den slutliga domen. Dessförinnan hade vi doppat våra näsor i glasen och försiktigt låtit detta livets vatten rinna genom tunga och gom.
Provningens juvel och allas vår testfavorit var Banff:en, med ljuvlig men något svåravgränsad doft. Smakupplevelsen var något av en fyrverkeripjäs; en len nöt- och apelsinsmak glider längs tungan, upp i gommen och exploderar mot en fond av trä innan den mjukt tonar ut och lämnar en elegant eftersmak.
Andraplatsen delades mellan en annan Speyside och en Islay. Glenlivet levererade en sagolik rik doftpalett; allt från nötter till vanilj. Smaken som den fina mörka drycken gav upphov till var rund och fruktig, åtföljd av en ljuv vaniljfinish.
Octomore 5.1 är världens rökigaste wirre (eller "bränntorvsrikaste"; 169 ppm), buteljerad i vad som liknar en svart hylsa till en artillerigranat. Doften kan bäst beskrivas som en havets andedräkt. Stänger man ögonlocken för en stund är man ute till havs, och nås av tång och fjärran träbåtar. Väl i munnen flammar den upp och värmer strupen (men är paradoxalt nog len), innan en ton av päron framträder i efterdyningarna.
Doften från Caol Ila Moch gömmer en svag förnimmelse av torv, tång och citrus. Den mysrökiga smaken var desto mer distinkt; här samsas citrusen med anis. Den korta avtoningen stavas blommighet. Intressant nog lyfte den sig betydligt med några droppar vatten.
En blommighet mot en hö-kulle (möjligen med en hint av russin och äpple) möter näsan i en Glen Moray. Smaken är rund, men inte särdeles distinkt. En snäll äppelsmak, vars finish är kort och söt. Detta är något av en whiskyns vaniljglass; alla skulle gilla den, men få skulle utveckla en långvarig passion för denna Glen.
Trots en god doft av persika och apelsinskal mynnar smaken hos anCnoc ut i en ofyllig blommighet med liten stänk av smörkola. Eftersmaken sjunker raskt genom tungans ytskikt och dunstar bort innan gom och kind hunnit bekanta sig med den. Något av en besvikelse.
Kvällen avslutas med att vår värd Peter hällde upp några koppar rykande whiskyglögg från Dufvenkrooks bryggeri till tonerna av Love Sculpture behagliga blues.Magin i datumet 12/12 -12 hade redan börjat infinna sig en knapp timme för tidigt. Tommy, Kenneth och Carl kunde nu harmoniskt trotsa de isiga vintervindarna, några whiskyerfarenheter rikare.
Carl Ekblad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar