Väl hemma i vardagsrumssoffan knappar jag nu in spridda reflektioner från ett behagligt whisky-samkväm hos Kenneth i Trångsund efter en regnig valborgsmässoafton med inslag av överraskande hagel. Framför oss fyra glas: tre skotska wirrar delar bord med en indier.1. Balblair (Highland), 10-årig. Denna nästan färglösa wirre möter oss med en halvsvag doft av citrus, vanilj och kola. Smaken tillför något som liknar aprikos eller apelsinskal medan den korta eftersmaken retas med svaga toner av anis.
2. Glengoyne (Highland), 14-årig. En distinkt vaniljdoft (efter ekfat) åtföljs av svaga toner av citrus och aprikos. Smakmässigt bränner den till på tungspetsen och tangerar honung och vanilj (efter några vattendroppar kanske rentav choklad?), men fade:ar snabbt ut och lämnar en otillfredsställd.
3. Glen Grant (Speyside), 170-årsjubileum. Med sin mörkare färg avger denna speyside en karaktäristiskt fruktig doft och smak. Den fruktiga doften är sylvass och fyller raskt hela näshålor med honung och en viss rökighet, möjligtvis några russin i bakgrunden. Smaken fyller hela munnen och ropar fruktkaka och en tunn pust av rök. Eftersmaken är långdragen och mild, och får gärna ligga kvar en stund.
4. Amrut "Fusion". Denna indiska ekfatssingelmaltare har en frän doft av brända russin, vanilj och subtila chokladtoner. Smaken handlar mycket om vanilj (säskilt med några droppar vatten i glaset) - och kokos! Med lite fantasi döljer en svag rökighet även en fläkt av kola. Den långa och fina eftersmaken är mäktigare än själva inmundigandet och exploderar i en oförberedd gom som vanilj, kola och kokos.
Provningslaget bestod av sex torstiga själar med bestämd uppfattning om flaskornas inbördes rangordning. En vinnare kunde inte utan vidare utses; det var jämnlånga strån mellan Glen Grant och Amrut, med tre röster vardera. Glengoyne fick nöja sig med en fjärdeplats med motiveringen att det är en trevlig och lättdrucken sällskapsdryck. Personligen var jag minst förtjust i Balblair trots att den till skillnad från Glengoyne i alla fulla fall har en egen karaktär. Kanske var det för mycket citrus och några stöddiga undertoner av anis som fick mig att backa. Hur som haver kan vi med gott samvete rekommendera den jubilerande Glen Grant:en och indiska Amrut:en till våra whiskyvänner - var ni än befinner er.
av Carl Ekblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar