Då var den gjord, årets sista provning med Whiskyboden Whiskysällskap och jag får ta tillfället i akt att tacka alla medlemmar för året som gått och jag hoppas att vi alla ses under nästa års provningar. Nedan får vi nu läsa Carl Ekblads ord från provningen igår. (Peter)
En jazzbas möter mig i Peters tambur tillsammans med en munter värd som leende förser den snuvige gästen med en neongrön välkomstdrink av ciderkaraktär. Manfallet kunde varit påtagligt om undertecknad fullföljt sina befogade sjukskrivningsplaner i morse. Nu var vi stället fyra tungor av sex närvarande i decembermörkret någonstans i Skärmarbrink. De snoriga näsorna och ölsmaken i munnen efter pastamiddagen måste övervinnas innan vi slår oss till bords för vår sensoriska analys av fyra glas av de inbjudande whiskyflaskorna framför oss. Kvällen fick så småningom inte en utan två vinnare på delad första plats. Lägstanivån var riktigt hög i afton, och det är där vi börjar:
4. Glenmorangie, 18 yo, 43 %.
Denna 18-luring från skottarnas egen favvomalt i the Highlands hade höga förväntningar på sig. Doften är mild; mycket frukt och lite blomma. Fruktigheten domineras av citrus, företrädesvis mandarinaktiga toner. Smaken har en sötma från sherryfaten som ligger sked med tungan, och ovanför den utvecklar sig sakteliga ett moln av lakrits och mandarinmarmelad ovanför en gräsbeprydd ekstam. Eftersmaken är tämligen kort med släpande vaniljtoner. Milt och lättdrucket. Elegant och gemytligt. Men ingen riktigt intressant personlighet.
3. Stratheden, blended malt, 46 %.
Spännande förutsättningar; Lost Distillery Company återskapar gamla whiskyrecept från nedlagda destillerier. I detta fall rör det sig om en whiskyfabrik som klappade igen 1926. Snoken i glaset ryggar tillbaka för en distinkt fudgedoft med stänk av choklad och apelsinskal. Smaken levererar smörkola och upplevs delvis sötblaskig i förhållande till den mjuka men fylliga doften. Den lever inte riktigt upp till näsans löften. Den peppriga finishen är halvlång och känns besk med viss sötma kvar i gompartiet.
1 a). Arran, Single Cask, 1996, 51,3 %.
En lätt rökig doft med sherrydominans och tångtoner till röda äpplen ryms vid en första inhalering av denna whisky som lämnade sitt sherryfat 2012 efter 16 fina år. Smak är sammansatt; kryddighet och sherrytoner samsas med knäck (och säkerligen mycket mer). Kryddan ligger kvar I den förhållandevis långa eftersmaken där sötheten från sherryn ligger kvar som en svävande matta över tunglökarna. Sedan händer något märkligt; banantoner ger vika för en gräddighet som klistrar fast sig som en hinna inne I munhålan. Personligen känner jag mig törstig efter en stunds eftertanke.
1 b) Paul John, P1 #164 Single Cask, 57 %.
På delad förstaplats återfinner vi denna indier från Goa-området, lagrad på bourbonfat från Kentucky. Den genomskinliga framsidan på flaskan gav I värmeljusskenet en bild av palmsilhuetter på baksidesetikettens egen baksida, och fick mig att tänka tillbaka på då jag för fyra-fem år sedan paddlade kajak i Goas Palolem Beach. Glaset ger ifrån sig en doft av smörkola, vanilj och kanel. “En julig arom”, mumlar vi för oss själva. Doften är precis underbar. Lika ljuvlig som julig. Sältan och pepparn i smaken bär med sig vanilj och päron, och den kryddiga eftersmaken är lång och distinkt, men samtidigt mild trots alkoholstyrkan. John Paul visar, om någon trodde annorledes, att Indien är så mycket mer än finfina Amrut.
Innan vi visste ordet av satt vi och åt Annas pepparkakor och serverades Dufvenkrooks whiskyglögg, spetsad med Scotch Highland maltwhisky. Off competition, medan vi smälte våra upplevelser och vår omröstning, smög värden fram någon centiliter av Speyside-wirren Glenfarclas 12-åriga “Vintage 2000”; en fruktexplosion for the road när jag sedan vandrade hem de två kilometrarna från Skärmarbrink till Sjöstaden – som en lite lyckligare man. I lurarna återupplevdes gamla minnen till spotify-nykomlingen Led Zeppelin, som just idag släppt ifrån sig sina första två plattor. Det är många vintrar sedan jag lade rabarber på användarnamnet “ledzep” men först nu kan appen leverera “Ramble On” till en behagligt mild decemberpromenad, och “Whole Lotta Love” när man kliver över tröskeln till sambo och lillknodd. Vaknar jag bakis innan jobbet i morgon hinner jag nog tänka “How Many More Times”, innan jag sedan viskar: “Många fler whiskygånger ska're bli.” Nästa gång hoppas jag förkylningen har givit med sig, så paletten blir bredare.
En liten rättelse Arran är ingen Islay whisky den kommer från ön Arran.
SvaraRaderaHelt rätt, Thomas. En Islands-whisky ska det givetvis vara.
SvaraRadera