Whisk(e)yprovning i Sjöstaden

Whisk(e)yprovning i Sjöstaden 20 februari 2016

Det är lördagskväll och Peter kommer vandrande genom mörkret och snöslasket i en blåsig sjöstad för en anspråkslös schack- och whiskyafton hemma hos undertecknad. Efter att ha disputerat turerna i våra liv de senaste månaderna, över en brewsky och färska svenska hårdrocksalbum (Black Trip och Witchcraft), så petade vi igång vårt första schackparti sedan Eldkvarn brann. Förutom ett schackbräde mellan våra skägg stod där uppradat två uppsättningar om fem tulipanformade whiskyglas med gyllengul kornsprit som pockade på vår uppmärksamhet. Det Peter inte visste var att ett irländskt whisk(e)y-tema stod på agendan. “Irish” har varit något av en blind fläck under Whiskybodens sittningar och av en händelse satt jag med en handfull miniflaskor från Cooley bredvid en gammal enlitersbekant som lyssnar till namnet Jameson. Inget särdeles märkvärdigt upplägg, men ack så spännande.

Irland har strängt taget endast fyra aktiva destillerier (det ska tilläggas att en liten explosion av nyöppningar ägt rum bara de senaste 4-5 åren), nämligen nordirländska Bushmills tillsammans med Midleton, Cooley (grundat så sent som 1987) och Cooley-ägda Kilbeggan. En förutfattad mening man lätt kan ha är att de drygt 30 irländska whiskeyvarianterna är lätta trippeldestillerade blends med 40 % styrka plus några “pure pot stills” (med sina gröna omältade korn), men precis som med skotska whiskyregioner så finns en hel del undantag till generaliseringarna. Vi ska nu se vad glasen dolde och vad vi tyckte om innehållet, ordnat efter placering från femte till första plats:

5. Kilbeggan (40 %) Kilbeggan. Kilbeggan distillery, grundat 1757, är ett av de många destillerier som gör anspråk på titeln “äldsta licensierade destilleri i världen”. Det stängdes 1957, och varumärket köptes av nystartade Cooley 1988, som sedermera nyöppnade Kilbeggans destilleri 2007. Kilbeggan är gaeliska för “Bécáns kyrka”, och har sitt namn efter en av Irlands 12 apostlar, St. Bécán, som på 500-talet grundade ett kloster i området. Den doft som vår blend ger ifrån sig är mycket små och lätta toner av äpple och aprikos. Vaniljtonerna är närmast anonyma, vilket får Peter i detta totala blindtest att gissa på en ej så vällagrad lågländare. Munkänslan skriker strävhet och alstrar peppar. Smaken är lite fruktig och möjligen samsas aprikos med mandel. Den ytterst peppriga eftersmaken klingar av snabbt och lämnar oss något oinspirerade.

4. Connemara “Peated Single Malt” (40 %) Cooley På fjärde plats återfinner vi en single malt, som innehåller en portion rökt malt från Skottland. Röken märker man i ärlighetens namn inte mycket av. Doften är oerhört svårfångad, så när som på karamelltoner. Smaken avslöjar dock, toffee, läder och vanilj utöver en blygsam rökpuff. I den medellånga eftersmaken dyker barndomens dumleklubbor upp; choklad och kola i en småtrevlig brottningsmatch. På det hela taget dock en irländsk rökig single malt med oväntat låg profil. Men ett helt ok sällskap.

3. The Tyrconnell (40 %) Cooley Bronset knips av en single malt med namn efter en legendarisk tävlingshäst (som lär ha vunnit med oddsen 100 mot 1). Helhetsintrycket är att den är julig, och om vi ska bryta ner den i vintertoner så kan vi först hoppa över näsans vanilj och torkade gräs och uppmärksamma apelsinskalen, fikonen, dadlarna och kakaon i smaken. En lång och pepprig eftersmak ger vika för mörk choklad, som i sin tur tonar bort och lämnar kvar pepparen.

2. Greenore (8 yo, 40 %) Cooley Silverplatsen kniper denna spännande 8-åriga single grain. Näsan överrumplas av märkliga toner av glasyr, blåbärsris och persimon. Likaså munnen förvånas när vaniljen åtföljs av mint och viol i en oväntad allians. Lakrits kommer in från ingenstans som finish.

1. Jameson (40 %) Midleton. Denna trippeldestillerade blend kan användas till mer än som drinkingrediens i Irish Coffee. Personligen har jag upplevt många trevliga stunder med den här eleganta och prisvärda storsäljaren (den mest sålda “irish” i världen före Tullamore Dew och Bushmills), men har alltid undrat hur den skulle klara av en jämförelse under uppmärksam provning. Vi ska vara ärliga, Jameson tog hem denna tävling med bred marginal. Tråkigt nog, kanske man tänker. Men doften är riktigt fin; vanilj, citrus och porslinsblommor i päronlund. Smaken formligen bäddar in tungan i fluffig vanilj och äpple rullas i kakao. Eftersmaken hade gärna fått vara längre, men man kan trösta sig genom att ta sig en skvätt till. Vill man ha ett säkert kort som fruktig, len och elegant sällskapswirre så har man ett alternativ precis här.

av Carl Ekblad