Rapport från provningen 1:2014 med Whiskyboden Whiskysällskap

Så här såg det ut då vi  var klara med vår provning för kvällen

Det är måndagen den 24 februari, och buss 807 är på väg längs Nynäsvägen från Gullmarsplan med destination Vendelsö. I de trånga sätena diskuteras Sveriges katastrofala OS-final i hockey mot det överlägsna Kanada och helgens Premier League-fajter. Det hinner precis mörkna när vi promenerar den sista biten till Tommys gästvänliga hem. 

Efter lite catching up till fördrink och en näve snacks serverar värden en vass pastarätt till ett glas mörk Innis & Gunn (och/eller ett glas rött). Middagssnacket kretsar nästan uteslutande kring nästkommande veckas whiskyfärja och dess sortiment. Kanske kommer vi att få ett uppslag till inköp under kvällens provning? Upplägget är “ett halvt blindtest”, om uttrycket tillåts, vilket innebär att aftonens fyra whiskysorter är kända, men inte ordningen i vilken de provas. Efter att glasen andaktsfullt tömts röstar de sju munnarna för att utse en vinnare. De fällande domarna lyder, från fjärde plats och uppåt, som följer:

4. Braeval “Laing’s Single Minded” (12 yo, 41,5 %)
Denna Speyside levererade friska citrusdofter. Vårkänslor frammanades av dess blommiga äpplen och böljande gräs. När vätskan rann ner blandades gröna äpplen med en lätt salmiaksmak och lade sig på vårängens torra grässluttning med en lövtunn fläkt av choklad. Eftersmaken är riktigt kort och sältig, och lämnar svaga löften om viol till äpplena.

3. Dalmore “Provenance Spring Distillation” (11 yo, 46 %) 
Från Högländerna kommer nu en mycket frisk och fruktig doft med päron och vanilj som avknoppningar. Den söta smaken av fruktkompott bränner till en kort stund innan den smeker en med tunna vaniljvantar. Eftersmaken är medellång och kommer med en rusande vaniljorkan, som sedermera lägger sig som en matta på tunga och gom innan den avdunstar något som rimmar med kaffe.

2. Glengoyne “Cask Strength” (no age, 58,7 %) 
Näsan möter sherrytoner och en lika söt som fyllig och stark doft i detta glas från de västra

Högländerna. Associationerna stavas “japansk”. Smaken är stark och fyllig, rentav en sherrybomb som i sin blommighet kastar ifrån sig några russin innan den följs av en mycket lång och balanserad finish; en motorväg av vanilj och sherry som fortsätter från tungspetsen rakt genom nacken mot oändligheten. Alkoholstyrkan är lika påtaglig på etikettsiffrorna som i svalget, men den mahognyfärgade wirren förvandlar det starka till en del av karaktären. Här finns personlighet.

1. Old Pulteney “Duncansby Head” (no age, 46 %)
Kvällens vinnare är hämtad från Old Pulteneys s.k. “Lighthouse Series” och har lagrats på bourboun-och sherryfat. Den doftar av honung och aprikos innan den ger ifrån sig sina sherrytoner. Smaken är sagolikt bred och krämig. Här samsas honungen med russin (kanske också choklad) och smörblommighet (och med några droppar vatten invaderas gomen av kolasmaker). Eftersmaken är medellång och elegant. Smakerna stannar kvar och fyller tillsammans med vaniljtoner upp varenda vrå av våra munhålor. Tummar sträcks här upp hela vägen till de norra Högländerna av fem deltagare.

Ännu ett whiskysamkväm är till ända och tankarna rekapitulerar noggrant dryckerna innan de sakta men säkert riktar sig mot nästa veckas mässa. Personligen tyckte jag Glengoyne förtjänade guldmedaljen ikväll, men vi var rörande överens om att denna Glen tillsammans med Old Pulteney stod i en klass för sig (även om provningens lägstanivå var riktigt hög). Våren ligger i kvällsluften när jag flanerar så sakteliga från Gullmars mot Sjöstaden medan UFO:s live-platta “Strangers in the Night” ljuder i min harmoniska kropp via spotifylurarna. Det är inte hur man har’t utan hur man tar’t, som man säger i min gamla hemstad i gnällbältet. En afton som denna tar man det goda med det onda.

av Carl Ekblad