Whiskyboden Whiskysällskap möttes upp i Skärmarbrink för årets sista provning. Peter var värd i ett hem av whiskybuteljer, Tottenham-loggor och en tankeväckande installation (en jaktkniv bokstavligen som genomborrar en alltjämt lysande lap top-skärm) inramad av levande ljus. Då Peter till vardags knappast är teknologifientlig tolkade jag det först lite påklistrat spetsfundigt som en “skärmar-brink” eller ett “gräns-snitt”, men landade sedan i att primitivt våld aldrig kan släcka teknologins framsteg och kunskapstörst (eller kanske att våld och teknologisk utveckling alltid gått hand i hand). Men nu var det en annan törst det skulle handla om.
Gästerna denna afton var Carl (hej på er), Daniel, Mats och Lasse. Upplägget var följande: deltagarna fick en och en välja valfri whisky ur värdens hylla av flaskor, och sedan serverades de “blinda” i ordningen: Glenmorangie, Mackmyra, Tomatin, Paul John och Nikka. Två skottar, en indier, en japan och en svensk således. Men det visste vi inte ännu. Det enda vi kände till var att den whisky man valt skulle göra entré tids nog. Vi börjar sällskapets smaknoteringar från femman till det som kom att bli den slutgiltiga vinnaren:
5) Tomatin “Cú Bòcan”, Highlands, No age, 46 %.
Denna högländare är lagrad på nya ekfat, bourbon- och sherryfat. Namnet kommer från legenden om svart best, helveteshunden Cú Bòcan (ung. “spökhund” på gaeliska), i byn Tomatin i norra högländerna (strax söder om Inverness). Detta väsen syns i dimmig kontur på etiketten och ska kanske ge en föraning om den lilla rökighet (15 ppm) som ska linda in sherrytonerna. På förhand ser det här riktigt spännande ut, men det blev lite av en besvikelse. Den är långt ifrån lika farlig som sitt namn.
I den inte särdeles eleganta doften hittar man viss nötighet, viss kryddighet och citrustoner. Smaken är bättre; munkänslan torr och sträv, och levererar ett tunt sherryskimmer bland viss honung och anis. Initialt märker man av en liten liten rökighet. Sherryn och röken är så flyktiga att de tycks springa förbi varandra. Finishen är kort och kommer med en liten söt rökpuff och sedan en hinna av vitpeppar långt bak i munnen. Eftersmakens korta krydda och lilla rökpuff lämnar en del i övrigt att önska.
4) Mackmyra “Iskristall”, No age, 46,1 %.
Denna juliga utgåva av Gävles stolthet släpptes 5 december till systembolagets vintersortiment. Den är lagrad på PX-fat (Pedro Ximenez sherry cask) och visade sig vara en positiv överraskning även när man plockat av sig den nationalistiska tungan.
Näsan fylls här av marsipan och äpple, men även en dos söt aprikos som åtminstone fick mig att tro att detta var en len bourbon(!). (den missen bjuder jag på:)) Smaken var lika len som doften var elegant. Karamell, russin och aprikos möter nu en nötighet och viss sälta (salta jordnötter, kan vi säga). Men smaken är aningen för söt och ekiga eftersmaken alldeles för kort för att vinna de största sympatierna. Ingen av oss skulle heller tacka nej till ett glas frisk iskristall vid vinterbrasan (den smakar helt klart mer whisky än den oerhört glöggiga “Midvinter” från häromåret).
3) Glenmorangie “The Taghta”, Highlands, No age, 46 %.
Denna höglands-variant lär vara världens första “crowd-sourcade“ whisky. Entusiaster från 30 länder har fått vara med och bestämma i alla delar av tillverkningsprocessen; från namnval (Taghta [‘too-tah’] betyder just “den utvalda” på gaeliska), till finishlagring (Manzanilla sherry cask) och tid och plats för lanseringen. 500 (av 12 000) flaskor släpptes på systembolaget 6 oktober och tog slut snabbare än man kan säga “Glenmorangie” (och av denna anledning kunde jag inte låta bli att välja denna butelj från värdens whiskyskåp).
Doften är mycket fruktig och blommig, tydliga toner av apelsin, honung och vanilj över en nötig sötma. En gräddig textur för med sig smaken av apelsin, russin, nöt och vanilj. En viss kryddighet kan skönjas någonstans i bakgrunden. Finishen är varm och medellång. Lite peppar och sälta följer på torkad frukt och kola ute i kinderna och bak i gommen. På det hela taget en mycket trevlig bekantskap.
2) Nikka “Miyagikyo single cask”, 10 yo (2002), 62 %.
Förutom Yoichi (1934) på nordspetsen driver Nikka även Miyagikyo-destilleriet (sedan 1969) vid Miyagidalen något söderöver. Denna single cask är buteljerad med ordentlig fatstyrka.
Näsan blir lite stickig innan en söt och fruktig äppellund öppnar sig framför oss. Här i gräset ryms även körsbär och en framdukad vaniljkaka. Smaken ger en fullkomlig explosion av gröna äpplen, körsbär och vanilj (kanske en droppe honung). Kändes det inte som en japanare innan så kom den upplevelsen med besked nu. Av förklarliga skäl kan den kännas lite spritig, men man kan med fördel öppna upp Nikkans dofter och smaker med ett stänk vatten. Eftersmaken är lång, söt och fruktig. Paradoxalt nog lika stark som elegant. En vandring i denna lund av äpplen och körsbär missunnar vi ingen.
1) Paul John “peated select cask”, No age, 55,5 %.
Kvällens vinnare hämtar vi från Indien och det mycket unga John-destilleriet i Goa. Denna utgåva av Paul John är lagrad på bourbon-fat och innehåller rökt malt från Skottland (ca 30 ppm). Vidare är den, likt aftonens japanska silvermedaljör, buteljerad med fatstyrka (2013).
I doften finner vi en fruktighet och rökighet i nära perfekt balans. Nötighet och sälta gör fruktkompotten sällskap. Den starka smaken andas frukt (särskilt apelsin) och kryddor (företrädesvis anis och peppar). En lång och värmande slutsträcka med apelsin och anis kantas av en angenäm rökighet. Återigen kan ett par droppar vatten lyfta komplexiteten i drycken, men balansen och karaktären finns där redan.
Eftersnacket i vardagsrummet fördes passande nog med (bl.a.) en Bruichladdichs “Octomore 6,2” med överjävliga 167 ppm rökighet, och lite rökig blues från Love Sculpture, Ten Years After och tidiga ZZ Top. Ett värdigt sätt att avsluta ett provningsår (och inleda ett jullov) med Whiskyboden.
Gott nytt whiskyår!
Carl
